Sýta
Fornnordisk Ordbok - sýta
Betydelsen av det fornnordiska ordet "sýta"
Enligt Cleasby & Vigfussons fornnordisk-engelska ordbok:
- sýta
- t, [sút], to wail; veit ek at vætki of sýtig, hvar aldri skal slíta, Hallfred; þeir sýttu hann sem dauðan, Bs. i. 743; Elena sýtti alla æfi dauða hans, Bret. 77: absol., Skálda 211; sýta ok klökva, Hom. 193; þér munuð sýta og gráta en heimrinn mun fagna, John xvi. 20: to pine for, with acc., er þat (acc.) íllt at sýta er maðr fær eigi. Fas. i. 174; sýtir æ glöggr við gjöfum, a saying, Hm. 47; sýtir eigi drengr við dauða, a saying, … er-at sýtandi dauði, Km.
Möjlig runinskrift i yngre futhark:ᛋᚢᛏᛅ
Yngre futhark-runor användes från 800- till 1200-talet i Skandinavien och deras utländska bosättningar
Förkortningar som används:
- absol.
- absolute, absolutely.
- acc.
- accusative.
- l.
- line.
- m.
- masculine.
Verk & författare citerade:
- Bret.
- Breta Sögur. (G. I.)
- Bs.
- Biskupa Sögur. (D. III.)
- Fas.
- Fornaldar Sögur. (C. II.)
- Hm.
- Hává-mál. (A. I.)
- Hom.
- Homiliu-bók. (F. II.)
- Km.
- Kráku-mál. (A. III.)
- Skálda
- Skálda. (H. I.)