Jötunn

Betydelsen av det fornnordiska ordet "jötunn" (eller jǫtunn)

Enligt Cleasby & Vigfussons fornnordisk-engelska ordbok:

jötunn (jǫtunn)

m., dat. jötni, pl. jötnar; [this word, so popular in Icel. and still preserved in the form jutel of the Norse legends, hardly occurs in Germ. or Saxon, except that A. S. eoten, ent, and entisc occur perhaps ten or a dozen times, see Grein]:—a giant, Vþm. passim, Vsp. 2; jötuns brúðr, a giant’s bride, Hdl. 4; jötna synir, the giants’ sons, opp. to ‘sons of men,’ Vþm. 16; jötna vegir, the giants’ ways, the mountains, Hm. 106; jötna rúnar, the giants’ mysteries, the mysteries of the world, Vþm. 42, 43; jötna garðar, the giants’ yard or home, Skm. 30; jötna mjöðr, the giant’s mead, poetry, see Edda 47, 48; jötuns hauss, the giant’s skull = the heaven (cp. Vþm. 21), Arnór; jötuns und, the giants’ wound = the sea, Stor. 2; gold is called the speech of giants (orð, munntal jötna), Lex. Poët.; Thor is the bane of giants, jötna-bani, -dólgr, Lex. Poët. For the genesis of the Jötnar see Edda. Famous giants of whom the Edda records tales were, Ýmir, Hýmir, Hrungnir, Þjazi, Örvandill, Gýmir, Skrýmir, Vafþrúðnir, Dofri, see Edda (Gl.): for appearances of giants in the Sagas see Nj. ch. 134, Hkr. i. 229, Landn. 84, Fb. i. ch. 453–455.

Ortografi: Cleasby & Vigfussons bok använde bokstaven ö för att representera den ursprungliga fornnordiska vokalen ǫ. Därför kan jötunn vara mer korrekt skrivet som jǫtunn.

Möjlig runinskrift i yngre futhark:ᛁᚢᛏᚢᚾᚾ
Yngre futhark-runor användes från 800- till 1200-talet i Skandinavien och deras utländska bosättningar