1 FYRNASK
d, [forn], to get old, to decay, N. G. L. i. 37: as a law term, of a claim, to be lost by lapse of time, þá fyrnisk sú skuld, 24; legorðs-sök engi fyrnisk, Grág. i. 349; sú sök fyrnisk aldregi, 361:—to be forgotten, hans nafn mun aldri fyrnask, Fas. i. 43:—with dat. of the person, with the notion of past evils, henni fyrndisk aldri fall Ólafs konungs, she never forgot king Olave’s death, Fms. v. 126; þótti honum sér þá skjótara fyrnask líflát Droplaugar, Dropl. 9; allítt fyrnisk mér þat enn, Korm. 172; henni mátti eigi fyrnask við Svía konung, at …, Ó. H. 51: the saying, fyrnisk vinskapr sem fundir (mod. svo fyrnask ástir sem fundir), Fms. ii. 62: part. decayed, fallinn ok fyrndr, Stj.; kirkja fyrnd ok fölnuð, Bs. i. 198; fölnar fold, fyrnist allt og mæðist (a ballad).
2 FYRNASK
II. mod. in act. to lay up stores; fyrna hey, etc.