Dirfa
Fornnordisk Ordbok - dirfa
Betydelsen av det fornnordiska ordet "dirfa"
Enligt Cleasby & Vigfussons fornnordisk-engelska ordbok:
- dirfa
- ð, (vide djarfr), to dare, always with the reflex. pronoun separated or suffixed, dirfask or d. sik, with infin. to dare, Fms. xi. 54, Ísl. ii. 331; d. sik til e-s, to take a thing to heart, Al. 88, 656 A. I. 36: reflex., dirfask, to dare; bændr dirfðusk mjök við Birkibeina, became bold, impudent, Fms. ix. 408; er þeir dirfðusk at hafa með höndum hans píslar-mark, vii. 195; engi maðr dirfðisk at kveðja þess, i. 83, K. Á. 114; dirfask í e-u, þá dirfðumk ek í ræðu ok spurningum, I grew more bold in speech, Sks. 5.
Möjlig runinskrift i yngre futhark:ᛏᛁᚱᚠᛅ
Yngre futhark-runor användes från 800- till 1200-talet i Skandinavien och deras utländska bosättningar
Förkortningar som används:
- infin.
- infinitive.
- l.
- line.
- n.
- neuter.
- reflex.
- retlexive.
Verk & författare citerade:
- Al.
- Alexanders Saga. (G. I.)
- Fms.
- Fornmanna Sögur. (E. I.)
- K. Á.
- Kristinn-réttr Árna biskups. (B. III.)
- Sks.
- Konungs Skugg-sjá. (H. II.)